För jag kan inte sluta läsa. Det är en förbannat modig bok som slår filosofiska knutar på sig i sin subjektiva svindlande smarta omvärldsanalys, som badar i kroppsvätskor och samtidigt talar sig varm för det bottenlösa behovet av kärnfamiljen.
Sveriges Radio
Det är oftast outhärdligt träffsäkert, sorgset, överlägset, tryfferat av subtila litterära anspelningar som skeptiska leenden mot en lång tradition av kvinnligt skrivande om smärta.
Dagens Nyheter
I sina bästa stunder låter det som en kvinnlig, nutida version av Dostojevskijs källarhålsmänniska
Göteborgs-Posten
..utan att försöka sätta snabba etiketter på vad detta något ärja då uppstår något alldeles magiskt, nämligen ren och skär litteratur.
Göteborgs-Posten
»Det kan verka som att allt gått i lås. Terapin har hjälpt. Man träffar en bra man. Får barn. Man blir rik. Man blir lycklig.
Först var man dålig sedan blir man bra.
Jag kan beskriva livet som i Amazing Grace. Jag var tappad. Nu är jag funnen. Även om det också är sant är du kvar. Det river i mig.«
D e kroniskt handlar om kroppen som valuta. Om tid som går baklänges. Ungdomens idioti. Berättelsens joddlande tjatter. Kärnfamiljens dörrar. Jordplattorna som rör sig. En amputerad arm som slänger en rosa blomma i en pöl i en parallell verklighet. Att äga en pundare, men ingen annan. Palmes chilenare. Klonade uskor. Barnet som styr världen. I smyg.
I korridorerna på Huddinge sjukhus, dödsljungen på Järva, knarkrondellen i Malmö skriver Caroline Ringskog Ferrada-Noli smärtans genealogi.
